Svart Måndag och Liberati, följer upp om Johan Pehrson i tidningen Nu

Människorättsnätverket Svart Måndag publicerar idag en gemensam artikel med Nätverket Liberati i tidningen Nu. I en gemensam ståndpunkt till Johan Pehrsons (Fp) tidigare svar i Nu. Vi riktade tidigare kritik mot Johan Pehrson och proppositionen om drogtester på minderåriga [Ex]

Nedanför är den hela och oförändrade versionen:

En kortare version av detta debattutspel finns publicerat i Tidningen NU den 1 april 2010. Eftersom Tidningen NU inte finns på webben publicerar vi härmed den kompletta texten på www.liberati.se. Länka gärna och sprid vidare.

Under rubriken “Liberaler får inte ducka för verkligheten” går Johan Pehrson till angrepp mot nätverket Liberati och dess 128 aktiva bloggare. Här svarar nio av Liberatis ledande företrädare på Pehrsons kritik.

Vi håller med Johan Pehrson om att Folkpartiets politik ska vara tydlig. Men den ska vara tydligt socialliberal, inte tydligt enfaldig och omänsklig. Ända sedan Johan Pehrson fick förtroendet att agera som Folkpartiets rättspolitiska talesperson har förslagen ensidigt handlat om hur polisen ska bli större, starkare och mäktigare. Pehrson har haft litet tid över för annat. Under FRA-bråket 2008 gjorde han sig till en hel generation ungdomars fiende. Folkpartiet hade stöd av 11% av de unga väljarna 2006, nu når vi knappt upp till 3%. Alla undersökningar pekar ut vår rättspolitik som det ungdomar med rätta har kommit att avsky.

Det stora problemet är att allt annat försvinner bakom denna enda fråga. Jan Björklunds och Tobias Krantz utmärkta utbildningspolitik, Cecilia Malmströms och Birgitta Ohlssons visionära Europapolitik, Nyamko Sabunis kreativa integrationspolitik, Camilla Lindbergs nyskapande IT- och datapolitik, Karin Pilsäters och Agneta Berliners engagemang för arbetsmarknadsreformer, Barbro Westerholms hjälteinsatser för de äldre, Jasenko Selimovics och Madeleine Sjöstedts nytänkande kulturpolitik: Allt detta förnämliga politiska arbete hamnar helt i skuggan av Pehrsons poliser och övervakningskameror. Unga och kvinnliga väljare associerar inte längre Folkpartiet med något annat. Och de flyr Folkpartiet eftersom det upplevs som helt oförstående för värdet av den personliga integriteten.

Opinionsläget lär knappast bli bättre av att det är ungdomarna själva som nu har hamnat i Pehrsons skottglugg. Eller snarare barnen (och därmed även deras föräldrar). För nu ska barnen också jagas av poliser med trubbiga provtagningsinstrument och nya befogenheter att kroppsbesiktiga i häkte. Det handlar inte om att ducka för någon verklighet, det här handlar om att Pehrson är tondöv. Det handlar om förslag som inte efterfrågas och inte behövs, åtgärder som är kontraproduktiva och strider mot grundläggande krav på rättssäkerhet. För att inte tala om att förslagen går på tvärs mot såväl FN:s Barnkonvention som Europakonventionen.

Liberalismen ska i första hand tillvarata barnets intressen, därefter föräldrarnas, sist statens. Pehrsons prioritering är den exakt motsatta. Polisen ska jaga ungarna utan inblandning från vare sig föräldrar eller socialtjänst. Det Pehrson ignorerar är att det finns ett barn bakom varje tvångsdrogtestning som görs. Pehrson sätter statens brottsbekämpning i första rummet, istället för värnandet av barnets bästa genom den sociala omsorgen.

Folkpartiets rättspolitiska talesperson bagatelliserar intrång i barnets rätt till integritet och beskydd. Samtidigt som vår utbildningsminister Jan Björklund talar om föräldraansvaret för barnen i skolan upphäver Folkparties rättspolitiska talesperson motsvarande ansvar för de ungdomar som har hamnat snett. Björklund och Pehrson skickar helt motsatta budskap. Det är inte konstigt om väljarna får en schizofren uppfattning om Folkpartiet. Var är tydligheten som Pehrson vurmar så mycket för?

Om man tror att man räddar barn med tvångsdrogtester (skola och socialtjänst vet redan vilka barn som befinner sig i ett utsatt läge) med hjälp av poliser, förstår man överhuvudtaget inte socialtjänstens roll. En tvångsdrogtestning kan aldrig tolkas som eller vara en förbyggande åtgärd. Johan Pehrson har blivit så fartblind i sin jakt på narkotika att alla andra hänsyn kastats på soptippen. Förslagen på buggning, drakoniska utegångsförbud för alla ungdomar som råkar bo i ett speciellt område och massdrogtestning av skolbarn avslöjar samma rättspolitiska torftighet. Längre bort från socialliberalismen än så här kan man överhuvudtaget inte komma.

Eftersom Pehrson inte förstår varför han ständigt hamnar på kollisionskurs med den stora majoriteten liberaler som värnar om barnens rättigheter och socialliberalismens hjärta, måste det sägas:

När Johan Pehrson stämplar Lagrådets kritik av sitt och Beatrice Asks förslag om tvångsdrogtester av barn med att ursinnigt peka ut Lagrådet som en samling drogliberaler, då ser vi behovet av en författningsdomstol mer än någonsin.

När Johan Pehrson i sitt senaste bloggutspel vill avskaffa rättspsykiatrin och rättspsykiatrisk vård som påföljd och ersätta denna med enbart fängelsestraff, då vill vi påpeka att Pehrson slänger psykiskt sjuka människor i fängelse, vilket skulle orsaka stort lidande både bland de sjuka och bland övriga intagna.

När Perhrson hela tiden utgår från hårdare tag, mer makt till polisen och en modell som alltmer liknar det amerikanska systemet, då måste vi lyfta barn- och individperspektivet.

Pehrsson ropar tillsammans med Moderaternas Beatrice Ask på hårdare tag och åberopar då ”individens bästa”. Fundamentala rättsprinciper som att personer är att betrakta som oskyldiga och okränkbara tills motsatsen är bevisad väger fjäderlätt i deras argumentation. Pehrsons överhetsvurm för oss snabbt till en polisstat där Staten alltid vet bäst och sätter sig på individerna. Är detta ett liberalt samhälle – eller bara en förvärring av socialdemokraternas redan förkvävande folkhem?

Som talesperson i partiet och gruppledare i Riksdagen måste Pehrson utgå från Folkpartiets partiprogram och Landsmötesbeslut. Vid senaste Landsmötet tog Folkpartiet beslutet att partiet ska driva att FN:s barnkonvention skrivs in i grundlagen. Det innebär i klartext att underordnade lagar som strider mot Barnkonventionen får ge vika. Det gäller naturligtvis alla idéer om att tvinga barn till drogtester. Åtminstone fyra artiklar i Barnkonventionen står i bjärt kontrast till drogtestning av barn under 15 år utan medgivande av föräldrar och sociala myndigheter.

Artikel 5 i konventionen lyder: Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utövar sina rättigheter.” Staten får inte ta över ansvaret från föräldrarna när barnet ska utöva sina rättigheter. Polisen får inte egenmäktigt tvinga barnet att dra ner byxorna. Artikel 16 i konventionen lyder: “Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.” Ett polisövervakat kissprov kan omöjligt betraktas som något annat än ett respektlöst intrång i privatlivet.

Artikel 26 i konventionen lyder “Varje barn har rätt till social trygghet.” Med tvång skapas ingen social trygghet. Tvärtom. Sociologen Jens Sjölander från Lund har undersökt effekterna på barnens psykiska hälsa från de “frivilliga drogtester” som Folkpartiet i Landskrona införde i sin kommun. Hans slutsats är en förödande kritik av experimentet. Barnen upplevde aldrig testerna som det minsta frivilliga. Däremot upplevde barnen testerna som ett grovt integritetsbrott och ett stort förtroendesvek från myndigheter och vuxenvärld. Och det hittades inte ett dugg mer narkotika. Detta är den verklighet som Johan Pehrson duckar för.

Artikel 40 i konventionen lyder: “Ett barn som är anklagat för brott eller blivit dömt för en straffbar handling har rätt att behandlas respektfullt och rättssäkert.” Att tvinga ett barn att kissa framför poliser kan knappast betraktas som respektfull behandling, och då rör det sig inte ens om anklagade eller dömda barn utan om de som ser osnutna ut enligt polisens subjektiva bedömning. Och att poliser använder drogtester helt godtyckligt som ett hot om bestraffning av ungdomar, har vi sett prov på redan tidigare.

Så nu frågar vi, som partikamrater och sympatisörer: Respekterar Johan Pehrson Landsmötets beslut om att placera FNs barnkonvention i grundlagen? Varför finns till att börja med inte landsmötesbeslutet om barnkonvention som grundlag överst på Folkpartiets rättspolitiska hemsida? Agerar Johan Pehrson i öppet trots mot Landsmötets beslut att sätta barnet först och hitta tillbaka till vårt socialliberala hjärta?

Om Johan Pehrson respekterar landsmötets beslut så ska Beatrice Asks lagrådskritiserade proposition om polisiära tvångsdrogtestningar av barn förpassas till papperskorgen. Och om Johan Pehrson fortsätter ignorera Landsmötets beslut bör Folkpartiet snarast välja en ny talesperson i rättspolitiska frågor. Principen att det är landsmötet och inte talespersonerna som bestämmer i Folkpartiet måste försvaras med kraft.

Jens Karlsson, Liberati
Malin Nävelsö, Liberati
Mårten Schultz, Liberati
Alexander Bard, Liberati
Jan Rejdnell, Liberati
Louise Persson, Liberati
Jan Söderqvist, Liberati
Jens Odsvall, Liberati
Amanda Brihed, Liberati

Intressant!

Pilsäter klargör: Inget beslagtagande av egendom med ACTA.

Nyss publicerat på min egen blogg (här). Vill att ni alla ska ta del av detta och göra en bedömning kring de uttalanden som görs.

Vi kan dock redan nu konstatera att kraftfull lobbying kring de här frågorna ändå har en viss effekt och att vi inte ska ge upp kampen helt riktigt ännu.

Låt det goda smaka.

I nummer 25 av tidningen NU (liberalt nyhetsmagasin) ställde jag och Annika Beijbom (Fp/Nätverket Svart Måndag/Liberati) frågor kring ACTA-avtalet (Anti-Conterfeiting Trade Agreement) och gjorde vissa liknelser mellan ACTA och andra övervakningslagar.

Vi påpekade att information tycks ha läckt ut om att avtalet ska ge myndigheter i respektive olika länder rätten att beslagta datorer, telefoner och dylikt i jakten på piratkopierat material.

I nummer 26 av tidningen nu svarar Karin Pilsäter (ordf. Näringsutskottet) på våra påståenden och frågeställningar.

Pilsäter säger bland annat att ACTA till sin natur enbart ska reglera lagstiftning som rör piratkopiering och varumärkesförfalskning. Så långt är allt väl. Det är vi överens om att så är fallet. Bra. Det är de eventuella framtida metoderna för att komma åt detta materialet och personerna bakom som vi verkligen oroat oss över.

Vidare hänvisar Pilsäter till dessa dokument på regeringens hemsida, publicerade i april 2009. Dessa visar på att en viss öppenhet faktiskt ändå finns, hävdar hon.

Dessa dokument ska vara resultatet av att inte minst Sverige, genom bl.a. genom Näringsutskottet, ska ha varit mycket aktivt i arbetet för att göra dokumenten mer tillgängliga. Svenska förhandlare och den svenska regeringen ska ha arbetat hårt för öppenhet i samband med ACTA-förhandlingarna.

Det finns vissa länder som inte vill ha den öppenheten, säger Pilsäter, och detta är alltså en internationell förhandling. Alltså får Sverige nöja sig med att försöka övertyga de andra parterna i förhandlingarna om att öppenhet ska vara en bra sak. Men det hävdar alltså Pilsäter att Sverige också gör.
Jag uppskattar verkligen det klargörandet. Det känns betryggande.

Pilsäter skriver: "Sverige fortsätter driva öppenhet och kräver att en samlad text om förslagen ska offentliggöras snarast."

Karin Pilsäter lämnar följande löfte till det svenska folket och alla integritetsaktivister därute:

"Förhandlingarna hittills handlar enbart om frågor som ryms inom nu gällande svensk rätt eller EU-förordning. Detta framgår också av förhandlingsdokumentet."

Med det menas det ovan länkade dokumentet, får man förmoda. Huruvida "frågor som ryms inom nu gällande svensk rätt eller EU-förordning" avser exempelvis en koppling till exempelvis IPRED återstår att se, om vi ska vara ärliga. Men ingen ny lagstiftning för att beslagta datorer eller telefoner ska enligt Pilsäter vara aktuell i förhandlingarna om ACTA.

"Om det däremot i fortsatta förhandlingar skulle läggas förslag i den riktningen, kommer jag personligen göra allt jag kan för att stoppa, inklusive att Sverige inte ska skriva under", avslutar Pilsäter.

Jag tror att ett tydligare avståndstagande kan vara svårt att få och det är skönt att veta att Pilsäter som ordförande i Näringsutskottet inte har sett några som helst tecken på liknande lagstiftningsförslag i förhandlingarna och att hon tar så tydligt avstånd till eventuella liknande idéer som hon faktiskt gör. Ingen, vid sidan av Pilsäter själv, har förmodligen så stor insyn från Sveriges sida och det är faktiskt relativt betryggande att höra Karin säga detta rent ut.

Hon kunde trots allt inte vara mycket tydligare eller rakare än så. Det måste jag säga är imponerande och jag hoppas innerligt att vi därmed har en stark försvarare av våra rättigheter och vår integritet i Pilsäter i framtiden, då ACTA-förhandlingarna fortsätter.

Kan Karin Pilsäter lova att hon, Näringsutskottet och den svenska regeringen verkligen tar detta på allvar och arbetar hårt för att ingen liknande lagstiftning ska komma till, samt att en ökad öppenhet kring förhandlingarna ska komma tillstånd - ja, då måste jag säga att jag är oerhört tacksam för det och att jag ser fram emot att så snart som möjligt få en chans att ta del av ACTA-avtalet UTAN absurda inskränkningar på medborgarnas privatliv och rätt till sin egendom.

Jag vill härmed tacka Karin Pilsäter för hennes snabba och tydliga svar. Det är mycket uppskattat av mig och sannolikt av många andra.

Stor cred till dig för det ställningstagandet.

Så kan det alltså gå. Inte illa pinkat av oss alla som arbetat hårt med den här frågan. Och inte alls en oäven början. Man kan väl kanske säga att det börjar likna något. Sedan får vi se vad det håller för i slutändan, men jag är ändå aningen mer hoppfull idag än jag varit på ett tag.