Gästkrönika, Fredrik Rubin

Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en kvarterskrog i Nyhamn skrattade och skrålade åt den svenska rädslan att sticka ut. Det var en text som mestadels kretsade kring klassresor och kulturlivets "finare" sektioner. Trots att den här mannen inte finns rent fysiskt kan jag inte undgå att fundera kring hur han tänker kring oss svenskar nu, drygt ett år senare.

Förmodligen sitter han i skrivande stund på en liten trång och välfylld bodega kring Istedgade, inte för det att han vill utan därför att han måste sedan rökförbudet infördes och gjorde det omöjligt för honom att vistas kring Nyhamn. Möjligen blev vår danske vän filmad och registrerad på sin väg från sitt gamla hak förbi Konungens torg, längs ströget, över Rådhusplatsen genom Huvudbangården och förbi horor och pundare utanför Istedgades kyrka. Vad tänker han om vår rädsla nu sedan riksdagen röstat igenom ett införande av en lag till för att övervaka sitt eget folk utan minsta misstanke eller aning? Kan Jante förstå vår rädsla att sticka ut från mängden, förstår han nu äntligen varför minsta felformulering ger upphov till ångest och misstro?

Allt sedan omröstningen i riksdagen där en majoritet röstade igenom förslaget att utöka FRA:s rättigheter att genom mobil, telefon, e-post och radio övervaka all trafik till och från Sveriges gränser, har en massiv proteststorm tagit vid. Politiska partier (inte minst ungdomsförbund), organisationer, debattörer, medborgare, journalister och konstnärer har reagerat kraftigt och gjort det tydligt att denna lag inte har någon som helst förankring utanför borgarrepresentationen i riksdagen.

Det senaste året har jag och skådespelerskan Regina Lund arbetat med en dokumentärfilm som kretsar kring de mänskliga rättigheterna. Tankar och åsikter har stötts och blötts. Vem har rätt att bo var och vem har rätt att uttrycka sig? Sedan inspelningen av detta material tog vid har utvecklingen i vårt land varit skrämmande. Samtidigt som Regina (under denna period boende och verksam i Köpenhamn) och jag på nära håll fick bevittna alla de kränkningar som den danska regeringen utsatte flyktingar för i deras land, såg vi nu med oro på debatten som aldrig växte fram i Sverige.

Oppositionen röstade för att förslaget om signalspaning som Socialdemokraterna tagit fram skulle återremitteras för att ett nytt och mer ingående förslag skulle ligga klart i maj 2008. Under denna långa period tystnade debatten i tron om att något i realiteten faktiskt skulle ske, det gjorde det aldrig. Regeringen tillsatte ingen kommitté för att omformulera texten och varken opposition eller regering gjorde några som helst försök att få till stånd en blocköverskridande grupp för att tillsammans skapa ett underlag för ett bättre och mindre kränkande lagförslag.

Allt för sent skall syndaren vakna och vakna gjorde vi. Högljutt och panikartat började svenska folket skrika när bloggare tillsist lyckats förmå den traditionella pressen att nämna vad som inom en snar framtid skulle ske. Med handen på ratten och foten på gasen gjorde riksdagen nu en u-sväng kring de mänskliga rättigheterna, Sveriges grundlag och Europakonventionen. Allt framför våra vidöppna ögon och gapande munnar.

"Vad fan hände?", funderade många med mig efter att ha trott sig få stopp på vansinnesfärden precis innan stupets kant. Efter att ha beskådat Fredrik Federleys tårar i riksdagen efter en intetsägande debatt, läst hundratals artiklar och blogginlägg, låg vi alla nu där nere i ravinen och förstod absolut ingenting.

Samma kväll tittade jag igenom filmat material från ungdomshusdemonstrationerna i Köpenhamn under det gångna året. Material som jag i vissa fall sänt vidare till journalister som publicerat detta på olika vis. Jag fastnade för ett klipp i vilket jag följer med tusentals demonstranter, på väg för att ockupera ett nytt ungdomshus, ut på en motorväg för att komma förbi polisens avspärrningar. (Att gå mot en röd herrgårman i Köpenhamn är straffbart, att gå på en motorväg samtidigt som polis skjuter tårgas mot dig ger förmodligen också en och annan påföljd).

Min själviska tanke kring detta var spontant att jag från och med januari 2009 möjligen skulle tänka mig för en gång till innan jag sände detta material till pressen. I det fall signalspaningslagen verkligen genomförs så kan pressen med grundlagen om meddelarfrihet inte längre garantera mig det skydd som jag skulle behöva. Nu skulle all min kommunikation med den svenska och danska pressen kunna granskas av FRA och möjligen, hemska tanke, sändas vidare till andra länders underrättelsetjänster.

Vem fan är han, undrar kanske någon, att tro att han skulle vara så intressant att staten granskar honom. "Har man inget att dölja behöver man inte vara rädd att bli övervakad", sägs det av vissa.

Jag är en medborgare i ett land som skrivit under Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. En text som i artikel 12 beskriver att "Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp".

Nej du Jante, säger jag. Sitt du tryggt kvar på din bodega, stäng av din mobiltelefon och ta ett djupt bloss på din filterfria cigarett. Det kan vara den sista rättigheten du har kvar, en rättighet jag aldrig så mycket som funderat kring, antitobaksmänniska som jag är.

Heja Spanien nu ikväll.


Fredrik Rubin
Dokumentärfilmare och krönikör

Välkomstkrönika, Amanda Brihed

Det har hänt mycket den sista veckan. Inte hade jag kunnat ana att det var den här vändningen mitt liv skulle ta. Det fanns inte med bland mina nyårslöften sist. Jag hade annat planerat för det här året än att hamna i fokus på detta sättet. Men så hade jag andra planer än att helt plötsligt befinna mig i en ny totalitär och odemokratisk nations vagga.

Det började i bloggrymden och i communitysverige. Ett par oroade och vartefter alltmer bitska inlägg på ett par communityforum om vad jag och många andra kände inför den kommande FRA-lagen. Ett eller annat inlägg om mina minnen från en avlyssnad barndom och min rädsla inför att hamna i ett samhälle jag inte kunde känna igen eller förlika mig med. Så helt plötsligt... En möjlighet att för ett par timmar andas ut och hoppas att vi skulle kunna ordna ett motstånd igen mot lagen som inte fick gå igenom, efter att debatten var över och en eller annan riksdagsledamot gråtit ut inför kamerorna. Men så satt vi där sedan. Pladask!

Och jäklar vad vi satt. Fast.

Fast med en lag som innebär en oerhörd kränkning av allt vad demokrati och frihet innebär för mig. En lag som biter tag och suger märgen ur själva essensen av vad jag trodde att Sverige stod för.

Jag växte upp som barn till en svensk diplomat i Etiopien under det fjärran 1980-talet. Det känns som så länge sedan. Då, när världen tycktes så mycket enklare och mer lättförståelig. Nästan grafisk i svart eller vitt, gott eller ont och då alla visste vilken sida man skulle stå på. Då allting var så himla självklart.

Men jag fick växa upp med vetskapen om vad ett kontrollsamhälle kan innebära. Visst, vi var relativt skyddade. Ingen besköt faktiskt vår bil, även om den till vardags saknade diplomatskyltning. Vår bostad var okränkbar som en del av svenskt territorium. Men vi avlyssnades dagligen. Varje samtal. Varje ord. Förmodligen lästes varje brev. Det medförde en ryggradsreflex och en känsla av obehag som förföljde familjen i många år efter att vi kommit hem igen. Hem till trygga Sverige där sådant aldrig kunde hända. Där vi var säkra.

Vi har fortfarande kontakt med vänner som under den tiden förföljdes, fängslades, torterades och tvingades att fly landet på grund av förföljelser, avlyssning och kontroll. Allt som gick emot regimens åsikter kunde straffas. Oftast utan rättegång. Oftast nattetid av semimilitära patruller som hade rätt att fängsla, slå eller döda efter eget huvud. Utrensningspatruller. Den politiska polisen. Kebele. Cabal. Något som aldrig skulle kunna hända här. Eller?

Hur är det med rätten att få tycka som man vill? Det gäller uppenbarligen inte längre i Riksdagen. Det har vi fått klart för oss. Det gäller inte för ungdomsförbunden och det gäller inte för anställda och politiker som bloggar om sina åsikter och värderingar. Hur många fler tecken finns inte på vart vi är på väg idag. Denna rädslan. Denna skräcken för alla som tycker annorlunda. Skräcken för det odefinierbara yttre hotet som det viskas om precis överallt. Jo, det kan hända här. Det händer. Just nu.

Och snart kan en initiativförklaring röstas igenom i Europa som mycket effektivt kan komma att ta livet av siter som YouTube, Facebook, DeviantArt och tusentals andra communities. En potentiell lag som kan sätta alla våra bloggare på skambänken då regeringen ges rätt att åsiktsregistrera, censurera och blockera alla bloggare som inte uppbär samma politiska åsikter som den sittande makten. Hur lång tid tar det innan det spiller över till övrig media? Den som idag oftare och oftare kallas för "gammelmedia".

Hur var det förresten med IB-affären? Hur var det med informationen om den svenska vänsterrörelsen som såldes till USA? Minns någon Ebbe Carlsson idag? Eller somaliensvenskarna som fick sina tillgångar frusna under en väldigt lång tid på order av USA. Fastän att de idag fortfarande inte har en aning om vad de anklagades för. Det var till och med olagligt att hjälpa dem med pengar. Det var förbjudet enligt lag att bjuda dem på ett mål mat. I det demokratiska och idealstinna Sverige. Det var bara härom året.

Vem har sagt att den totalitära samhällsutvecklingen inte kommer att accelerera och spåra ur inom bara ett par år, just här i Sverige? Förutsättningarna finns nu. Och finns förutsättningarna, finns alltid risken. Den brukar rentav vara överhängande. Det anses ju vara en regel att tillfället oftast gör tjuven, och finns en chans att missbruka ett system, så kommer det förr eller senare att missbrukas. Det är en otäck insikt att vakna upp till en onsdagskväll mitt i den svenska sommaren.

Så där satt jag den 18 juni och tittade inte på fotboll. Jag försökte följa den hackande och självdöende streamen från Riksdagens slutgiltiga debatt och jag bara gapade. Det var där, i det ögonblicket, som Svart Måndag föddes. Det var då jag bestämde mig för att det lilla jag gjort för att påverka min omgivning dessförinnan inte dög. Att jag måste göra något mer. Något riktigt.
När omröstningen var avslutad, satt jag som förstenad och i mitt huvud fanns en gnagande panik. Det fick bara inte hända. Det kunde inte hända. Det var omöjligt. Det hände.

Samma natt gick bloggarna heta. Jag kunde inte sova. Jag skrev, jag också. Så att fingrarna blödde. Inom ett par timmar fanns gruppen Svart Måndag uppe på Facebook. Genomslaget var enormt och jag hade en otrolig skara människor som gick med mig på vägen helt plötsligt. Alla de som tidigare varit soffliggare. Men även de som kämpat i månader och år för att förhindra detta. Alla lika desillusionerade. Chockade. Förbannade.

Vi började gå tillsammans och vi skrev våra bloggar, vi diskuterade i våra forum. Vi planerade en demonstration. En Lit de Parade utanför Riksdagens portar den 23 juni. Och där beseglades mitt öde. Sedan dess är jag en hängiven ledare för landets snabbast växande folkrörelse. Nätverket Svart Måndag har idag en bit över tiotusen medlemmar. En majoritet av dem på Facebook än så länge, även om de långt ifrån är alla.

Jag har fått vara med om att en hemsida med tillhörande forum och en ny blogg (denna blogg) skapats och lanserats idag. Jag har börjat diskutera med politiker, press, konstnärer, it-folk, bloggare och hur många vanliga hederliga Svenssons som helst. Svart Måndag växer så det knakar. Vi vet inte själva hur stort detta kommer att bli. Men vi vet att vi idag är en ordentlig nagel i ögat för våra politiker som röstade igenom lagen. Vi vet att vi fått ett genomslag. Vi vet att vi är på väg att väcka det svenska folket. Och att vi har fler medlemmar runtom i landet än de flesta politiska partier ens kan drömma om. Vi är starka nu.

Och hörrni, ni och jag vet... Vi kommer att vinna. Lagen kommer att rivas upp. Förr eller senare blir trycket för stort och med det trycket faller signalspaningslagen. Frågan är inte om, utan när. För svenska folket kommer inte att tystna. Vi kommer inte att ge oss. Vi kommer inte att glömma.

Vi står som en garant för det. Jag, Svart Måndag och alla våra följeslagare på vägen. Med oss står press, bloggare, partier, ungdomsförbund och så många organisationer, företag och helt vanliga före detta soffliggare. Vi har vaknat nu. Och vi längtar hem. Hem till lugna, trygga Sverige. Det som inte längre finns. Det som kanske aldrig fanns. Men vi kan ju alltid hoppas. Inte sant? Vi kan kräva. Och vi kräver vår frihet, demokrati och integritet tillbaka.

Idag har vi lanserat vår nya hemsida. På den hemsidan kommer jag att skriva. Nätverkets medlemmar kommer att skriva. Vi kommer att bjuda in bloggare, politiker, journalister, konstnärer, artister och många, många andra att skriva om sin syn på FRA. Om sina farhågor och sina drömmar.

Först ut i raden är dokumentärfilmaren och krönikören Fredrik Rubin.

Välkomna till Svart Måndag.


Amanda Brihed
Grundare och administratör
Nätverket Svart Måndag