Gästkrönika, Fredrik Rubin

Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en kvarterskrog i Nyhamn skrattade och skrålade åt den svenska rädslan att sticka ut. Det var en text som mestadels kretsade kring klassresor och kulturlivets "finare" sektioner. Trots att den här mannen inte finns rent fysiskt kan jag inte undgå att fundera kring hur han tänker kring oss svenskar nu, drygt ett år senare.

Förmodligen sitter han i skrivande stund på en liten trång och välfylld bodega kring Istedgade, inte för det att han vill utan därför att han måste sedan rökförbudet infördes och gjorde det omöjligt för honom att vistas kring Nyhamn. Möjligen blev vår danske vän filmad och registrerad på sin väg från sitt gamla hak förbi Konungens torg, längs ströget, över Rådhusplatsen genom Huvudbangården och förbi horor och pundare utanför Istedgades kyrka. Vad tänker han om vår rädsla nu sedan riksdagen röstat igenom ett införande av en lag till för att övervaka sitt eget folk utan minsta misstanke eller aning? Kan Jante förstå vår rädsla att sticka ut från mängden, förstår han nu äntligen varför minsta felformulering ger upphov till ångest och misstro?

Allt sedan omröstningen i riksdagen där en majoritet röstade igenom förslaget att utöka FRA:s rättigheter att genom mobil, telefon, e-post och radio övervaka all trafik till och från Sveriges gränser, har en massiv proteststorm tagit vid. Politiska partier (inte minst ungdomsförbund), organisationer, debattörer, medborgare, journalister och konstnärer har reagerat kraftigt och gjort det tydligt att denna lag inte har någon som helst förankring utanför borgarrepresentationen i riksdagen.

Det senaste året har jag och skådespelerskan Regina Lund arbetat med en dokumentärfilm som kretsar kring de mänskliga rättigheterna. Tankar och åsikter har stötts och blötts. Vem har rätt att bo var och vem har rätt att uttrycka sig? Sedan inspelningen av detta material tog vid har utvecklingen i vårt land varit skrämmande. Samtidigt som Regina (under denna period boende och verksam i Köpenhamn) och jag på nära håll fick bevittna alla de kränkningar som den danska regeringen utsatte flyktingar för i deras land, såg vi nu med oro på debatten som aldrig växte fram i Sverige.

Oppositionen röstade för att förslaget om signalspaning som Socialdemokraterna tagit fram skulle återremitteras för att ett nytt och mer ingående förslag skulle ligga klart i maj 2008. Under denna långa period tystnade debatten i tron om att något i realiteten faktiskt skulle ske, det gjorde det aldrig. Regeringen tillsatte ingen kommitté för att omformulera texten och varken opposition eller regering gjorde några som helst försök att få till stånd en blocköverskridande grupp för att tillsammans skapa ett underlag för ett bättre och mindre kränkande lagförslag.

Allt för sent skall syndaren vakna och vakna gjorde vi. Högljutt och panikartat började svenska folket skrika när bloggare tillsist lyckats förmå den traditionella pressen att nämna vad som inom en snar framtid skulle ske. Med handen på ratten och foten på gasen gjorde riksdagen nu en u-sväng kring de mänskliga rättigheterna, Sveriges grundlag och Europakonventionen. Allt framför våra vidöppna ögon och gapande munnar.

"Vad fan hände?", funderade många med mig efter att ha trott sig få stopp på vansinnesfärden precis innan stupets kant. Efter att ha beskådat Fredrik Federleys tårar i riksdagen efter en intetsägande debatt, läst hundratals artiklar och blogginlägg, låg vi alla nu där nere i ravinen och förstod absolut ingenting.

Samma kväll tittade jag igenom filmat material från ungdomshusdemonstrationerna i Köpenhamn under det gångna året. Material som jag i vissa fall sänt vidare till journalister som publicerat detta på olika vis. Jag fastnade för ett klipp i vilket jag följer med tusentals demonstranter, på väg för att ockupera ett nytt ungdomshus, ut på en motorväg för att komma förbi polisens avspärrningar. (Att gå mot en röd herrgårman i Köpenhamn är straffbart, att gå på en motorväg samtidigt som polis skjuter tårgas mot dig ger förmodligen också en och annan påföljd).

Min själviska tanke kring detta var spontant att jag från och med januari 2009 möjligen skulle tänka mig för en gång till innan jag sände detta material till pressen. I det fall signalspaningslagen verkligen genomförs så kan pressen med grundlagen om meddelarfrihet inte längre garantera mig det skydd som jag skulle behöva. Nu skulle all min kommunikation med den svenska och danska pressen kunna granskas av FRA och möjligen, hemska tanke, sändas vidare till andra länders underrättelsetjänster.

Vem fan är han, undrar kanske någon, att tro att han skulle vara så intressant att staten granskar honom. "Har man inget att dölja behöver man inte vara rädd att bli övervakad", sägs det av vissa.

Jag är en medborgare i ett land som skrivit under Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. En text som i artikel 12 beskriver att "Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp".

Nej du Jante, säger jag. Sitt du tryggt kvar på din bodega, stäng av din mobiltelefon och ta ett djupt bloss på din filterfria cigarett. Det kan vara den sista rättigheten du har kvar, en rättighet jag aldrig så mycket som funderat kring, antitobaksmänniska som jag är.

Heja Spanien nu ikväll.


Fredrik Rubin
Dokumentärfilmare och krönikör