I dag är det mors dag, men inte för alla

För en grupp i det svenska samhället, är det inte mors dag. Det är en sorgedag. Det finns personer i det svenska samhället vilka i praktiken och enligt lag, är förbjudna att skaffa barn. Egentligen helt normala och friska personer, dock inte enligt den svenska staten som kräver tvångssterilisering (Lag 1944:133, Lag 1972:119). Det är få som vågar ta upp och skriva om den diskriminering, som råder inom det svenska samhället. Ingen från regeringen eller någon av riksdagens ledamöter tar upp frågan. Eller tar den på på ett sådant allvar, att det blir en frågeställning i riksdagens kammare.

Det är Göran Hägglund (KD), som är den person som varandes socialminister har ansvaret för lagstiftningen och hur den praktiseras. Det är Göran Hägglund som styr via lagreglering och styrbrev. Det är föga förvånande att ministern inte tar tag i den frågan, när det inte går inom hans parti KristDemokraterna. Läs här deras yttrande:

Kristdemokraterna

“- Ett absolut krav för att vi ska kunna godkänna könsbyte är att inga könsceller sparats sedan tidigare eller sparas före operationen. Vi ser det i första hand utifrån barnets perspektiv och vill inte medverka till att ett barn kan få växa upp med den psykologiska otrygghet och identitetsproblematik som kan följa av att mamma i själva verket är den biologiska pappan eller tvärt om. Det är inte heller en mänsklig rättighet att bli förälder och har man gjort det medvetna valet att byta kön följer också sterilitet, säger Stig Nyman.”

Ta del av en av de personer som vågar yttra sig i frågan; Amanda Brihed. "Mors dag, men inte för alla".

"I dagens Sverige får jag inte det. Enligt lag steriliserad för att den svenska genpoolen ska hållas ren från sjukliga sexuella perversioner. För könsbytare anses ännu idag vara perversa normbrytare. Så enkelt är det tydligen. Jag vet inte om jag anses vara skadlig för barnen, deras utveckling eller så. Eller om man fortfarande tror att jag smittar."

Det är attityder i samhället, vilket det är mycket svårt att bryta igenom. Det är genomgående ett växande problem, när det inte syns och inte får höras men allt fler kommer ut som trans/intersexuella. Det är ett demokratiproblem, vi måste göra oss kvitt. Det är ett lagrum vi måste stöpa om. Men det är inte helt enkelt när det enda som hörs, är när locket läggs på runt hela debatten. Myndigheter, riksdag och regeringen vill inte ta i frågeställningen, när det inte är en valvinnarfråga. Den pekar på den kvarvarande rasismen från 1930-talet, 1948 var det de så kallade "tattarna" som fick sin helt egen kristallnatt i Jönköping. Idag är det transpersoner som en sexuell minoritet, vilka är de som utsätts för den statligt sanktionerade diskrimineringen av den minoritetsgruppen.


Intressant.