Datalagring av teledatakommunikation ineffektivt (27 Jan 2011)

Den svenska översättningen till vår tidigare artikel. Den engelska orginalartikeln är publiserad på AK Vorrat.

I en rapport som publicerats idag av den tyska förbundspolisen rörande datalagringsdirektivet, visar man statistiskt att datalagring inte är en effektiv metod för att lagföra grov brottslighet.

Det Europeiska datalagringsdirektivet 2006/24 kräver att telekommunikationsföretag lagrar information om samtliga abonnenters kommunikation, för att möjliggöra "utredning, avslöjanden och lagförande av grov brottslighet, i enlighet med varje enskild medlemsstats nationella lagar". Tyskland införde direktivet 2008. Brottsutredande myndigheter fick tillstånd till att erhålla lagrad data i samband med utredning av grov brottslighet. De kunde även på begäran erhålla information om internetanvändares identitet oavsett karaktären på det aktuella brottet. År 2010 annulerade den tyska konstitutionsdomstolen datalagringslagen, då den enligt domstolen medförde en omfattande disproportionalitet i förhållande till fundamentala rättigheter.

En analys [1] av den tyska kriminalpolisens (BKA) statistik som publicerats idag av organisationen AK Vorrat visar på att datalagringen, under tiden verksamheten pågick, inte  hade någon egentlig effekt på hur effektivt grova brott lagfördes.

Andelen av polismyndigheterna registrerade grova brott var högre (2009: 1,422,968) under tiden datalagringen pågick än dessförinnan (2007: 1,359,102) och anmälda brott klarades även upp i lägre grad (2009: 76,3%) än innan den allmäna lagringen av kommunikationsdata infördes (2007: 77,6%). Utöver detta ökade antalet it-relaterade brott kraftigt från 167,451 år 2008 till 206,909 år 2009. Uppklaringsgraden minskade samtidigt från 79,8% år 2008 till 75,7% 2009.

Enligt AK Vorrat kan dessa negativa effekter på uppklarningsfrekvensen av brott förklaras av ett ändrat beteendemönster, där användare agerar mer försiktigt till följd av datalagringen. Internetanvändare tycks i högre grad utnyttja exempelvis internetkaféer, hotspots som erbjuder trådlöst internet, anonymiseringstjänster, telefonautomater, oregistrerade sim-kort för mobiltelefoner, icke-elektroniska kommunikationsmedel och andra lösningar för att undgå att registreras till följd av datalagringen. Detta undvikande beteende riskerar inte enbart att göra lagrad data oanvändbar på grund av otillräcklig information, utan kan även på så vis motverka mer riktade undersökningstekniker som annars hade varit tillgängliga i samband med traditionell brottsbekämpning.

När EU-kommisionen nu överväger ändringar i det kontroversiella datalagringsdirektivet, samlas mer än 100 folkrättsorganisationer, integritets- och människorättsorganisationer tillsammans med nödsamtals- och krislinjer, larmcentraler, journalistförbund, jurister, läkare, fackförbund, konsumentorganisationer och branschorganisationer för att tillsammans mana kommisionen att "föreslå ett återkallande av dagens riktlinjer rörande datalagringen till förmån för ett system med kortad arkiveringstid och mer riktad datainhämtning". [2] Det tyska exemplet visar att sådana mer riktade efterforskningar i allmänhet kan vara mer effektiva än en allmän informationsinsamling från hela befolkningens kontakter, rörelser och internetanvändande. I flera medlemsländer väntar nu rättsprocesser där proportionaliteten i massdatalagring ifrågasätts. 2012 väntas en avgörande dom i frågan från EU-domstolen. 

Direktivets kritiker har nyligen fått sällskap av den tyska justitieministern Sabine Leutheusser-Schnarrenberger som förslår ändringar i direktivet så att det bli mer målinriktat på brottsutredningar, vid vilka enbart lagring av data rörande misstänkt kommunikation skulle få göras.

Leutheusser-Schnarrenberger påpekade inför media i förra veckan att "sex medlemsstater har inte införlivat direktivet sedan dess införande. Kommisionen har därmed misslyckats i viss mån med att uppnå en harmoniserad standard inom EU för den inre marknaden, vilket ska ha varit den juridisk orsaken bakom att direktivet antogs. 

Direktivet antogs aldrig för brottsförebyggande åtgärder under "unionens tre pelare" på grund av bristande samförstånd. Kommissionen borde därför finna ett starkt intresse i att, utifrån kontexten i denna utvärdering, se över möjligheten att utöka möjligheten till flexibilitet mellan medlemsländerna. Sex medlemsstater har inte införlivat direktivet, för vilket Sverige och Österrike har fällts två gånger. Utifrån detta kan man med enkelhet utgå från att detta inte har varit ett lyckat projekt för Kommissionen och för den Europeiska Unionen. "[3] 


Statssekreteraren Max Stadler instämde i detta efter det informella mötet mellan EU's ministrar för justitie- och inrikesfrågor som hölls förra veckan: "En aspekt i att skydda de fundamentala rättigheterna vid brottsbekämpning är att ingripa i medborgarnas privatliv i så liten omfattning som det alls är möjligt. Det nuvarande dalagringsdirektivet har, i vår mening, överskjutit det målet. Där finns inga tvivel om att lagförande myndigheter behöver tillgång till data för att kunna säkra bevis. Därför är lagringen av data rörande telekommunikation i viss mån befogad, men - enligt vår mening - inte utan tydligt angivna skäl. Vi välkomnar att EU-kommissionären för justitiefrågor Viviane Reading ser den tyska justitieministerns förslag [om att införa en snabbstopsmekanism i Tyskland] som en positiv utveckling. [4]

Studie rörande effektiviteten av datalagring (pdf)

Intressant.